Jag ber verkligen om ursäkt för att jag inte har uppdaterat. Men det har varit sånt kaos så min hjärna klarar inte av att fungera. Den klarar inte av att sortera orden och meningarna i rätt ordning.
Med andra ord, jag har närmat mig väggen. Jag lider sedan tidigare av uttmattningssyndrom och det har inte varit lätt att hantera helt enkelt. Min moster blev svårt sjuk. Akut opererad. Hamnade på hjärtintensiven där läkarna inte trodde att hon skulle överleva. Sen när hon kom hem så blev hon min och mammas ansvar i princip. Skjuts till och från dialys 3 gånger i veckan samt daglig hjälp med annat.
Självklart ställer vi upp. Men det blev tillslut lite väl mycket. Efter över 2 månader av skjuts osv så var vi bägge nära väggen. Det gick självklart sakta men säkert framåt. Men ibland tar det stopp. Men moster klarar det grymt. Vi skjutsar inte längre. Ställer självklart upp på annat. Men nu kanske vi klarar komma igen. Jag kanske snart kan börja skriva som jag vill. Orden kanske kommer mer och mer. Jag hoppas verkligen det. För jag vill skriva. Skriva om min historia fram tills nu.
Jag jobbar med ett inlägg som handlar om 2000-2001. Då vet ni hur mycket jag har att skriva. Det är 20 år sedan. Men min historia kanske kan hjälpa någon. Jag hoppas verkligen det.
Att jag fortfarande lever idag är stort. Men håll utkik. Plötsligt dyker det upp ett inlägg.
Kämpa på och var rädda om er!
tisdag 22 juni 2021
måndag 10 maj 2021
Tystnaden
Hej igen! Och förlåt, igen! Det är verkligen en jobbig sits just nu. Det är mycket som tar energi just nu och min hjärna är inte aktiv nog för att blogga så mycket. Allt är bara en sörja. Jag vill skriva. Jag behöver skriva. Men jag kan inte skriva som det är just nu. Jag har börjat på ett inlägg om 2000-2001, men det blir bara en enda röra. Och så vill jag inte ha det.
Men jag kommer igen. Det lovar jag. Jag vill verkligen dela med mig av mitt liv fram tills nu och sen även nutid.
Men det är bara kämpa på.
Ta hand om er. Och en massa kärlek!
Men jag kommer igen. Det lovar jag. Jag vill verkligen dela med mig av mitt liv fram tills nu och sen även nutid.
Men det är bara kämpa på.
Ta hand om er. Och en massa kärlek!
lördag 17 april 2021
Förlåt för tystnad
Jag ber om ursäkt för att jag inte kommit med något nytt inlägg. Men det har varit lite krisartat sista veckorna. Men det kommer så snart jag bara kan.
Ta vara på er!
söndag 14 mars 2021
Tonåren
Så har jag blivit tonåring. Det är inte det lättaste åren. Men heller inte dom svåraste. Dessa år är lite av ett virrvarr i min hjärna. Så detta inlägg kanske ber rörigt. Jag ber om ursäkt om det blir så. Men jag ska försöka hålla mig till ordningen i mina tonår.
Jag gick från årskurs 6 med 9 (eller var det 6 elever?) elever till årskurs 7 med 30 elever. Det var en enorm omställning. Jag hade svårt att komma tillrätta och kände mig aldrig accepterad direkt. Jag fick även kikhosta i 7an och missade en del veckor. När jag kom tillbaka fick jag, av uppenbara skäl, inte vara med på idrotten på några veckor. Jag hade intyg från mamma och skolsköterskan. Men ändå fick jag höra av min gympalärare att kikhosta ska man ha som barn. Så det drog ned mina betyg en hel del.
Jag hatade lärare och idrotten. Kunde man inte vara med för att man var förkyld eller liknande så skickade läraren iväg en på uppdrag till Obs! som det hette då, Coop idag, för att köpa halstabletter till henne. Det skulle man hinna på 60 minuter och det var en rejäl bit. Hon hade noll respekt för intyg eller oss elever.
Mamma hade henne också när hon gick där. Häxa var vad hon var.
I årskurs 8 fick vi veta att skolan skulle läggas ned när vi i våran årskurs hade gått ut 9an. Så när vi väl började 9an så var vi 4 klasser på hela högstadiet och många av lärarna hade slutat och vi fick tillfälliga lärare.
Hela min grundskola var hemsk egentligen. Eller, inte 1-3 dock. Men sen. I 8an började jag och Jenny umgås. Hon gick i en paralellklass till mig och vi blev på sikt bästa vänner. Jag hade självklart flera vänner. Men det var jag, Jenny och Cissi oftast. Sen blev det mest jag och Jenny.
I 9an började jag och Jenny på Friskis & Svettis. Då var det lite skillnad mot idag. Då fanns det enbart Jympa att gå på. Men jag älskade det. Tränade och pluggade därnere. Jag och Jenny blev senare Familjeleksledare. Men innan dess var jag jympavärd och barnpassare.
Jag var där nästan dagligen och det blev ofta 2 pass. Enbart för att det var kul.
Det var en del roligt som funtionär också. En del roliga partyn och mycket fina människor.
1996 började jag på Omvårdnadsprogrammet på vårdskolan. Jag är så tacksam att Omvårdnad låg på en egen skola. Jag hade inte klarat av att gå på en av dom stora skolorna. Här var det Omvårdnad och en folkhögskola. Nära till Sjukhuset när man skulle göra studiebesök och liknande. Jag trivdes ganska bra. Men jag hade börjat må lite sämre. Jag fick flera fina vänner här, bland annat Anneli. Men jag hade svårt för dom praktiker jag skulle göra. Speciellt när jag i 2an hamnade på en kirurgavdelning för mag och tarm. Jag gick dit och hem igen. Jag klarade inte av det. 6 veckor skulle jag vara där. Jag försökte få byta praktik, men det gick inte, trots att jag idag vet att några fick byta. Men efter några samtal med kuratorn och skolsköterskan så gick jag i alla fall dit efter cirka 1 vecka.
Det var 6 hemska veckor. Jag lärde mig enormt mycket, men att tömma D-sonder och så vidare var inte något jag mådde bra av. Ja, jag gjorde 6 veckor. Jag fick jobba in hela sportlovet för att få godkänt. Men jag gjorde det.
Praktiken i 3an så var jag på en särskola. Där fick jag veta att jag inte skulle klara mig på grund av att jag inte tog tillräckligt med initiativ. Jag skulle då gå ut gymnasiet utan slutbetyg. Men, jag tog mig i kragen och klarade praktiken.
Jag har alltid varit blyg och tyckt att det är svårt att ta egna initiativ.
Men studenten tog jag. Slutbetyg fick jag. Hade MVG i idrott och VG i idrott och hälsa B. Studenten var för mig ren och skär ångest. Men, vissa bitar var helt fantastiska. Det var skönt när det var över.
Jag fick sommarjobb på Vedbo Korttidsboende ute på Eriksborg. Jag bodde på andra sidan stan. Men det var bara att bita ihop.
Jag fortsatte på Friskis och blev ledare, som jag skrev ovan, för Familjelek. Den utbildningen gick jag och Jenny tillsammans i Mölnlycke utanför Göteborg. En underbar helg var det.
Jag fick förlängt på Vedbo efter sommaren och började gå på en egen rad. Tyvärr skadade jag knät och blev sjukskriven i 2 veckor. När jag kom tillbaka så var alla mina tider borttagna ur schemat. Tyvärr så hade jag inte fått ett arbetsgivarintyg. Här blev jag timanställd och tackade nej 1 gång dom ringde. Sen ringde dom aldrig mer igen. Det var ärligt det bästa just då.
1999, samma år som vi tog studenten och jag slutade på Vedbo så fick jag ett vikariat på Ögonmottagningen som kanslist. Det var jobb i reception och arkivet och jag tyckte om det väldigt mycket. Men, jag började må sämre och sämre psykiskt. Men jag kämpade på med Friskis och jobb.
Här tar min tonår slut. Det har varit så mycket mer än det jag skrivit här. Men, det kan ju bli ett inlägg senare. Sitter man så här och funderar vad som hände i min tonår så blir det lätt det ytligaste. Så, mitt i alla inlägg kanske det kommer ströinlägg om barndom och tonår.
Jo, jag kanske ska nämna att jag ville hoppa av gymnasiet i 2an. I samband med praktiken, men jag fick inte det för min mamma. Jag var inte glad då. Men det var jag när jag tog studenten. Visst, jag är sjukpensionär idag. Men jag har något att gå tillbaka till om jag tillfrisknar så pass att jag kan arbeta igen.
Var rädda om er därute. Jag ska försöka komma med åtminstone 1 inlägg i veckan.
Kärlek!
Jag gick från årskurs 6 med 9 (eller var det 6 elever?) elever till årskurs 7 med 30 elever. Det var en enorm omställning. Jag hade svårt att komma tillrätta och kände mig aldrig accepterad direkt. Jag fick även kikhosta i 7an och missade en del veckor. När jag kom tillbaka fick jag, av uppenbara skäl, inte vara med på idrotten på några veckor. Jag hade intyg från mamma och skolsköterskan. Men ändå fick jag höra av min gympalärare att kikhosta ska man ha som barn. Så det drog ned mina betyg en hel del.
Jag hatade lärare och idrotten. Kunde man inte vara med för att man var förkyld eller liknande så skickade läraren iväg en på uppdrag till Obs! som det hette då, Coop idag, för att köpa halstabletter till henne. Det skulle man hinna på 60 minuter och det var en rejäl bit. Hon hade noll respekt för intyg eller oss elever.
Mamma hade henne också när hon gick där. Häxa var vad hon var.
I årskurs 8 fick vi veta att skolan skulle läggas ned när vi i våran årskurs hade gått ut 9an. Så när vi väl började 9an så var vi 4 klasser på hela högstadiet och många av lärarna hade slutat och vi fick tillfälliga lärare.
Hela min grundskola var hemsk egentligen. Eller, inte 1-3 dock. Men sen. I 8an började jag och Jenny umgås. Hon gick i en paralellklass till mig och vi blev på sikt bästa vänner. Jag hade självklart flera vänner. Men det var jag, Jenny och Cissi oftast. Sen blev det mest jag och Jenny.
I 9an började jag och Jenny på Friskis & Svettis. Då var det lite skillnad mot idag. Då fanns det enbart Jympa att gå på. Men jag älskade det. Tränade och pluggade därnere. Jag och Jenny blev senare Familjeleksledare. Men innan dess var jag jympavärd och barnpassare.
Jag var där nästan dagligen och det blev ofta 2 pass. Enbart för att det var kul.
Det var en del roligt som funtionär också. En del roliga partyn och mycket fina människor.
1996 började jag på Omvårdnadsprogrammet på vårdskolan. Jag är så tacksam att Omvårdnad låg på en egen skola. Jag hade inte klarat av att gå på en av dom stora skolorna. Här var det Omvårdnad och en folkhögskola. Nära till Sjukhuset när man skulle göra studiebesök och liknande. Jag trivdes ganska bra. Men jag hade börjat må lite sämre. Jag fick flera fina vänner här, bland annat Anneli. Men jag hade svårt för dom praktiker jag skulle göra. Speciellt när jag i 2an hamnade på en kirurgavdelning för mag och tarm. Jag gick dit och hem igen. Jag klarade inte av det. 6 veckor skulle jag vara där. Jag försökte få byta praktik, men det gick inte, trots att jag idag vet att några fick byta. Men efter några samtal med kuratorn och skolsköterskan så gick jag i alla fall dit efter cirka 1 vecka.
Det var 6 hemska veckor. Jag lärde mig enormt mycket, men att tömma D-sonder och så vidare var inte något jag mådde bra av. Ja, jag gjorde 6 veckor. Jag fick jobba in hela sportlovet för att få godkänt. Men jag gjorde det.
Praktiken i 3an så var jag på en särskola. Där fick jag veta att jag inte skulle klara mig på grund av att jag inte tog tillräckligt med initiativ. Jag skulle då gå ut gymnasiet utan slutbetyg. Men, jag tog mig i kragen och klarade praktiken.
Jag har alltid varit blyg och tyckt att det är svårt att ta egna initiativ.
Men studenten tog jag. Slutbetyg fick jag. Hade MVG i idrott och VG i idrott och hälsa B. Studenten var för mig ren och skär ångest. Men, vissa bitar var helt fantastiska. Det var skönt när det var över.
Jag fick sommarjobb på Vedbo Korttidsboende ute på Eriksborg. Jag bodde på andra sidan stan. Men det var bara att bita ihop.
Jag fortsatte på Friskis och blev ledare, som jag skrev ovan, för Familjelek. Den utbildningen gick jag och Jenny tillsammans i Mölnlycke utanför Göteborg. En underbar helg var det.
Jag fick förlängt på Vedbo efter sommaren och började gå på en egen rad. Tyvärr skadade jag knät och blev sjukskriven i 2 veckor. När jag kom tillbaka så var alla mina tider borttagna ur schemat. Tyvärr så hade jag inte fått ett arbetsgivarintyg. Här blev jag timanställd och tackade nej 1 gång dom ringde. Sen ringde dom aldrig mer igen. Det var ärligt det bästa just då.
1999, samma år som vi tog studenten och jag slutade på Vedbo så fick jag ett vikariat på Ögonmottagningen som kanslist. Det var jobb i reception och arkivet och jag tyckte om det väldigt mycket. Men, jag började må sämre och sämre psykiskt. Men jag kämpade på med Friskis och jobb.
Här tar min tonår slut. Det har varit så mycket mer än det jag skrivit här. Men, det kan ju bli ett inlägg senare. Sitter man så här och funderar vad som hände i min tonår så blir det lätt det ytligaste. Så, mitt i alla inlägg kanske det kommer ströinlägg om barndom och tonår.
Jo, jag kanske ska nämna att jag ville hoppa av gymnasiet i 2an. I samband med praktiken, men jag fick inte det för min mamma. Jag var inte glad då. Men det var jag när jag tog studenten. Visst, jag är sjukpensionär idag. Men jag har något att gå tillbaka till om jag tillfrisknar så pass att jag kan arbeta igen.
Var rädda om er därute. Jag ska försöka komma med åtminstone 1 inlägg i veckan.
Kärlek!
fredag 26 februari 2021
Barndomen
Jag föddes 1980 i Avesta, då Kopparbergs Län numera Dalarnas Län. Jag har en storebror, en lillebror och 2 lillesystrar (vad heter det egentligen?). Dom 3 yngre är på pappas sida men jag ser alla som mina syskon. Jag gör absolut ingen skillnad på mina älskade syskon.
Min barndom var bra om än mycket känslor. Då jag har EIPS så har jag alltid varit lite känsligare än andra. Mamma och pappa skiljdes när jag var 1 år gammal och när jag var 4 år så flyttade vi till Västerås där jag hade min mormor och morfar. Under uppväxten skulle vi vara hos pappa varannan helg, men på grund av separationsångest till följd av min EIPS så hade jag panik när jag skulle skiljas från mamma. När jag väl var hos pappa så var det hur bra som helst. Skulle dock han lämna mig till farmor så hade jag separationångest från honom. Men då vi mest var hos mamma jag och min storebror, så blev det mer när jag skulle lämna mamma. Det vet jag idag är vanligt vid EIPS. Det visste jag inte då och inte förrän 2014 fick jag reda på att det mest troligt var så det låg till.
Jag har haft mycket skuldkänslor över det när jag var i yngre tonåren. Men idag vet jag att jag inte kunde styra över det. Inte det minsta. Det blev till och med så att jag blev fysiskt sjuk vissa gånger jag skulle iväg.
Tänk er, att vara kanske 6 år och ha panik för ni vill inte känna så som ni gör, men ingen visste varför. Idag vet jag. Och jag har kunnat släppa lite på skuldkänslorna jag haft hela min uppväxt. Det är inte så att jag älskar pappa mindre för det.
När vi flyttat till Västerås och sen flyttat igen inom Västerås så bodde vi 2 portar bort från mormor och morfar och dom blev så klart en stor del i min uppväxt. Mormor och morfar var från Finland och vi åkte dit mycket när jag var barn. Hade 2 mostrar i Göteborg så där var vi också mycket.
Min uppväxt minns jag ärligt inte enormt mycket av. Minns i sexan när vi skulle göra en bok som hette "Jag boken". Min var väldigt tunn. För jag minns inte så mycket. Och det är inget jag bara hittar på. Jag minns ärligt inte. Jag minns små detaljer. Farmor och farfar som bråkade så min storebror fick gå emellan. Alltid när vi gått och lagt oss. Men jag minns inte mer detaljerat än så.
Minns pappas och hans nya frus radhus där jag hade kompisar på varje sida av deras del i radhuset. Jag minns när mina småsyskon föddes. Mina yngsta bror är född här i Västerås då Avesta förlossning inte fanns längre. Pappa och mina 2 systrar bodde hos oss då. Det var inget konstigt för mig. För mamma och pappa har haft en bra relation. Samt hans fru. Det är jag enormt glad över. När pappa åkte och fiskade eller när han låg på Akademiska i Uppsala för en handskada så var hans fru hos oss med mina syskon.
Jag är så glad för att det har varit så. Så himla tacksam för det.
Vi hade en stuga strax utanför Sätrabrunn som vi hyrde från 1989 ända fram till 2012. Det var mysigt. Men som tonåring uppskattade jag inte kossorna som grannar. Men jag hade en kompis som bodde inte långt därfirån. Jag lärde känna henne när hon var ute och red och jag var ute och promerade med en vännina till mamma. Det var himla mysigt att umgås med henne. Hästar, kaniner och hon hade fina föräldrar. Hennes storasyster var också mycket trevlig och bra. Men som sagt, tonåren var inte roliga där. Eller det var inte pest heller. Men kompisarna hemma i stan lockade lite mer.
Men över det hela så har jag haft en bra barndom. Med lite för mycket känslor. Känslor som man som barn inte ska behöva ha. Men, det viktigaste för mig är att det är ingens fel. Det är bara så jag fungerar.
Jag är väldigt ringrostig i det här med att skriva. Så ha tålamod med mig. Det kommer bli bättre och bättre. Och det kanske är lite väl rörigt. Men det ska bli bättre.
Var rädda om er därute. Kärlek!
Min barndom var bra om än mycket känslor. Då jag har EIPS så har jag alltid varit lite känsligare än andra. Mamma och pappa skiljdes när jag var 1 år gammal och när jag var 4 år så flyttade vi till Västerås där jag hade min mormor och morfar. Under uppväxten skulle vi vara hos pappa varannan helg, men på grund av separationsångest till följd av min EIPS så hade jag panik när jag skulle skiljas från mamma. När jag väl var hos pappa så var det hur bra som helst. Skulle dock han lämna mig till farmor så hade jag separationångest från honom. Men då vi mest var hos mamma jag och min storebror, så blev det mer när jag skulle lämna mamma. Det vet jag idag är vanligt vid EIPS. Det visste jag inte då och inte förrän 2014 fick jag reda på att det mest troligt var så det låg till.
Jag har haft mycket skuldkänslor över det när jag var i yngre tonåren. Men idag vet jag att jag inte kunde styra över det. Inte det minsta. Det blev till och med så att jag blev fysiskt sjuk vissa gånger jag skulle iväg.
Tänk er, att vara kanske 6 år och ha panik för ni vill inte känna så som ni gör, men ingen visste varför. Idag vet jag. Och jag har kunnat släppa lite på skuldkänslorna jag haft hela min uppväxt. Det är inte så att jag älskar pappa mindre för det.
När vi flyttat till Västerås och sen flyttat igen inom Västerås så bodde vi 2 portar bort från mormor och morfar och dom blev så klart en stor del i min uppväxt. Mormor och morfar var från Finland och vi åkte dit mycket när jag var barn. Hade 2 mostrar i Göteborg så där var vi också mycket.
Min uppväxt minns jag ärligt inte enormt mycket av. Minns i sexan när vi skulle göra en bok som hette "Jag boken". Min var väldigt tunn. För jag minns inte så mycket. Och det är inget jag bara hittar på. Jag minns ärligt inte. Jag minns små detaljer. Farmor och farfar som bråkade så min storebror fick gå emellan. Alltid när vi gått och lagt oss. Men jag minns inte mer detaljerat än så.
Minns pappas och hans nya frus radhus där jag hade kompisar på varje sida av deras del i radhuset. Jag minns när mina småsyskon föddes. Mina yngsta bror är född här i Västerås då Avesta förlossning inte fanns längre. Pappa och mina 2 systrar bodde hos oss då. Det var inget konstigt för mig. För mamma och pappa har haft en bra relation. Samt hans fru. Det är jag enormt glad över. När pappa åkte och fiskade eller när han låg på Akademiska i Uppsala för en handskada så var hans fru hos oss med mina syskon.
Jag är så glad för att det har varit så. Så himla tacksam för det.
Vi hade en stuga strax utanför Sätrabrunn som vi hyrde från 1989 ända fram till 2012. Det var mysigt. Men som tonåring uppskattade jag inte kossorna som grannar. Men jag hade en kompis som bodde inte långt därfirån. Jag lärde känna henne när hon var ute och red och jag var ute och promerade med en vännina till mamma. Det var himla mysigt att umgås med henne. Hästar, kaniner och hon hade fina föräldrar. Hennes storasyster var också mycket trevlig och bra. Men som sagt, tonåren var inte roliga där. Eller det var inte pest heller. Men kompisarna hemma i stan lockade lite mer.
Men över det hela så har jag haft en bra barndom. Med lite för mycket känslor. Känslor som man som barn inte ska behöva ha. Men, det viktigaste för mig är att det är ingens fel. Det är bara så jag fungerar.
Jag är väldigt ringrostig i det här med att skriva. Så ha tålamod med mig. Det kommer bli bättre och bättre. Och det kanske är lite väl rörigt. Men det ska bli bättre.
Var rädda om er därute. Kärlek!
onsdag 24 februari 2021
Tuffa inlägg och mycket känslor
Denna blogg kommer bestå av sanningen. Den nakna sanningen. Min sanning. Hur min
resa, eller kanske ska skriva resor, varit och är. Det kommer vara många tunga
och jobbiga inlägg. Det kommer innehålla texter om sexuella övergrepp,
självskador och självmordsförsök. Absolut inte detaljerat. Men, det kommer
förekomma. Jag vill börja med att skriva det. Så att ni vet. Jag ska försöka
komma ihåg att sätta TW och vilket innehåll det gäller. Jag är inte
självmordsbenägen idag. Jag självskadar inte heller längre. Det har jag inte
gjort sedan 2006.
Jag ska försöka ta allt i rätt ordning. Det kommer ta tid. Det kommer komma inlägg så ofta jag har möjlighet att skriva. Samt att det kanske tar mig några dagar att skriva, tänka och redigera inläggen. Jag vill med denna blogg visa att det går att överleva mycket. Även fast det är enormt tufft. Ofta. Jag hoppas verkligen att denna blogg kan hjälpa någon.
Det finns hopp för det mesta. Nu är inte jag en superpositiv människa. Tro inte det. Jag tycker inte allt är lätt och jag rycker sällan på axlarna åt mina egna monster och resor. Men jag vill dela med mig. Allt började egentligen redan när jag var barn. Jag lider av Emotionell instabil personlighetsstörning. Jag har dock inte det som första diagnos längre. Men den går inte att ta bort. Jag har idag diagnosen Utmattningssyndrom som huvuddiagnos och EIPS (jag kan komma att förkorta Emotionell instabil personlighetsstörning så) som en bidiagnos. Jag uppfyller inte kriterierna längre. Jag kommer alltid vara extra känslig dock. Och det är ju både positivt och negativt. Jag kanske visar för mycket känslor ibland. Men må så vara, det är den jag är. Så, denna blogg kommer handla om mig. Jag har inte riktigt bestämt mig från när jag ska skriva. Jag rasade total psykiskt 2001. Kanske jag tar ett inlägg med barndom, tonår och sen går in mer på djupet. Och tro mig, det går att kämpa. För det mesta. Men man får gråta, skrika, vara arg och så vidare. Bara man reser sig igen.
Kärlek!
Jag ska försöka ta allt i rätt ordning. Det kommer ta tid. Det kommer komma inlägg så ofta jag har möjlighet att skriva. Samt att det kanske tar mig några dagar att skriva, tänka och redigera inläggen. Jag vill med denna blogg visa att det går att överleva mycket. Även fast det är enormt tufft. Ofta. Jag hoppas verkligen att denna blogg kan hjälpa någon.
Det finns hopp för det mesta. Nu är inte jag en superpositiv människa. Tro inte det. Jag tycker inte allt är lätt och jag rycker sällan på axlarna åt mina egna monster och resor. Men jag vill dela med mig. Allt började egentligen redan när jag var barn. Jag lider av Emotionell instabil personlighetsstörning. Jag har dock inte det som första diagnos längre. Men den går inte att ta bort. Jag har idag diagnosen Utmattningssyndrom som huvuddiagnos och EIPS (jag kan komma att förkorta Emotionell instabil personlighetsstörning så) som en bidiagnos. Jag uppfyller inte kriterierna längre. Jag kommer alltid vara extra känslig dock. Och det är ju både positivt och negativt. Jag kanske visar för mycket känslor ibland. Men må så vara, det är den jag är. Så, denna blogg kommer handla om mig. Jag har inte riktigt bestämt mig från när jag ska skriva. Jag rasade total psykiskt 2001. Kanske jag tar ett inlägg med barndom, tonår och sen går in mer på djupet. Och tro mig, det går att kämpa. För det mesta. Men man får gråta, skrika, vara arg och så vidare. Bara man reser sig igen.
Kärlek!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)