Barndomen

Jag föddes 1980 i Avesta, då Kopparbergs Län numera Dalarnas Län. Jag har en storebror, en lillebror och 2 lillesystrar (vad heter det egentligen?). Dom 3 yngre är på pappas sida men jag ser alla som mina syskon. Jag gör absolut ingen skillnad på mina älskade syskon.
Min barndom var bra om än mycket känslor. Då jag har EIPS så har jag alltid varit lite känsligare än andra. Mamma och pappa skiljdes när jag var 1 år gammal och när jag var 4 år så flyttade vi till Västerås där jag hade min mormor och morfar. Under uppväxten skulle vi vara hos pappa varannan helg, men på grund av separationsångest till följd av min EIPS så hade jag panik när jag skulle skiljas från mamma. När jag väl var hos pappa så var det hur bra som helst. Skulle dock han lämna mig till farmor så hade jag separationångest från honom. Men då vi mest var hos mamma jag och min storebror, så blev det mer när jag skulle lämna mamma. Det vet jag idag är vanligt vid EIPS. Det visste jag inte då och inte förrän 2014 fick jag reda på att det mest troligt var så det låg till.
Jag har haft mycket skuldkänslor över det när jag var i yngre tonåren. Men idag vet jag att jag inte kunde styra över det. Inte det minsta. Det blev till och med så att jag blev fysiskt sjuk vissa gånger jag skulle iväg.
Tänk er, att vara kanske 6 år och ha panik för ni vill inte känna så som ni gör, men ingen visste varför. Idag vet jag. Och jag har kunnat släppa lite på skuldkänslorna jag haft hela min uppväxt. Det är inte så att jag älskar pappa mindre för det.

När vi flyttat till Västerås och sen flyttat igen inom Västerås så bodde vi 2 portar bort från mormor och morfar och dom blev så klart en stor del i min uppväxt. Mormor och morfar var från Finland och vi åkte dit mycket när jag var barn. Hade 2 mostrar i Göteborg så där var vi också mycket.
Min uppväxt minns jag ärligt inte enormt mycket av. Minns i sexan när vi skulle göra en bok som hette "Jag boken". Min var väldigt tunn. För jag minns inte så mycket. Och det är inget jag bara hittar på. Jag minns ärligt inte. Jag minns små detaljer. Farmor och farfar som bråkade så min storebror fick gå emellan. Alltid när vi gått och lagt oss. Men jag minns inte mer detaljerat än så.
Minns pappas och hans nya frus radhus där jag hade kompisar på varje sida av deras del i radhuset. Jag minns när mina småsyskon föddes. Mina yngsta bror är född här i Västerås då Avesta förlossning inte fanns längre. Pappa och mina 2 systrar bodde hos oss då. Det var inget konstigt för mig. För mamma och pappa har haft en bra relation. Samt hans fru. Det är jag enormt glad över. När pappa åkte och fiskade eller när han låg på Akademiska i Uppsala för en handskada så var hans fru hos oss med mina syskon.
Jag är så glad för att det har varit så. Så himla tacksam för det.

Vi hade en stuga strax utanför Sätrabrunn som vi hyrde från 1989 ända fram till 2012. Det var mysigt. Men som tonåring uppskattade jag inte kossorna som grannar. Men jag hade en kompis som bodde inte långt därfirån. Jag lärde känna henne när hon var ute och red och jag var ute och promerade med en vännina till mamma. Det var himla mysigt att umgås med henne. Hästar, kaniner och hon hade fina föräldrar. Hennes storasyster var också mycket trevlig och bra. Men som sagt, tonåren var inte roliga där. Eller det var inte pest heller. Men kompisarna hemma i stan lockade lite mer.

Men över det hela så har jag haft en bra barndom. Med lite för mycket känslor. Känslor som man som barn inte ska behöva ha. Men, det viktigaste för mig är att det är ingens fel. Det är bara så jag fungerar.

Jag är väldigt ringrostig i det här med att skriva. Så ha tålamod med mig. Det kommer bli bättre och bättre. Och det kanske är lite väl rörigt. Men det ska bli bättre.

Var rädda om er därute. Kärlek!

Tuffa inlägg och mycket känslor

Denna blogg kommer bestå av sanningen. Den nakna sanningen. Min sanning. Hur min resa, eller kanske ska skriva resor, varit och är. Det kommer vara många tunga och jobbiga inlägg. Det kommer innehålla texter om sexuella övergrepp, självskador och självmordsförsök. Absolut inte detaljerat. Men, det kommer förekomma. Jag vill börja med att skriva det. Så att ni vet. Jag ska försöka komma ihåg att sätta TW och vilket innehåll det gäller. Jag är inte självmordsbenägen idag. Jag självskadar inte heller längre. Det har jag inte gjort sedan 2006.
Jag ska försöka ta allt i rätt ordning. Det kommer ta tid. Det kommer komma inlägg så ofta jag har möjlighet att skriva. Samt att det kanske tar mig några dagar att skriva, tänka och redigera inläggen. Jag vill med denna blogg visa att det går att överleva mycket. Även fast det är enormt tufft. Ofta. Jag hoppas verkligen att denna blogg kan hjälpa någon.
Det finns hopp för det mesta. Nu är inte jag en superpositiv människa. Tro inte det. Jag tycker inte allt är lätt och jag rycker sällan på axlarna åt mina egna monster och resor. Men jag vill dela med mig. Allt började egentligen redan när jag var barn. Jag lider av Emotionell instabil personlighetsstörning. Jag har dock inte det som första diagnos längre. Men den går inte att ta bort. Jag har idag diagnosen Utmattningssyndrom som huvuddiagnos och EIPS (jag kan komma att förkorta Emotionell instabil personlighetsstörning så) som en bidiagnos. Jag uppfyller inte kriterierna längre. Jag kommer alltid vara extra känslig dock. Och det är ju både positivt och negativt. Jag kanske visar för mycket känslor ibland. Men må så vara, det är den jag är. Så, denna blogg kommer handla om mig. Jag har inte riktigt bestämt mig från när jag ska skriva. Jag rasade total psykiskt 2001. Kanske jag tar ett inlägg med barndom, tonår och sen går in mer på djupet. Och tro mig, det går att kämpa. För det mesta. Men man får gråta, skrika, vara arg och så vidare. Bara man reser sig igen.

Kärlek!